Jag har länge varit less på grinkärringar. Har mer eller mindre fått ta del av dom hela sommaren. Jag har stött på dom på Apoteket, Tönnebro men även i livet utanför jobbet. Jag har ständigt undrat  varför det bara är kärringar som är griniga och inte gubbar. Klart det finns gubbar som är griniga, men inte i närheten av vad det finns sura tanter.
Jag har aldrig uppfattat mej själv som en grinkärring. Men har nu efter denna sommar insett att jag sakta men säkert börjar röra mej åt detta håll! Jag som alltid avskytt tanken på sura tanter.
Jag har börjat förstå att det kan ha att göra med att jag har tagit del av så många grinkärringar denna sommar som jag har utvecklats åt detta håll. Jag har stor respekt för dom som arbetar med kunder dagarna i ända. Jag har alltid tänkt att jag vill ha kontakt med kunder i mitt framtida jobb. Men denna tanke har jag mer och mer börjat bli avskräckt ifrån. Visst träffar man även många trevliga människor, men man kanske behöver tio trevliga människor och en sur i genomsnitt för att inte bli sur själv. Så ser det knappt ut i dag, tyvärr.

Jag kan riktigt se mej i framtiden när jag utvecklats till en riktigt sur tant, är 85 bast och går på stan med min väska. Jag kommer att ha taggarna utåt och inte tveka en sekund att svinga med min blytunga väska åt ngn som är otrevlig. För ingen kan ju slå en stackars försvarslös gammal tant eller hur?=)  Fast jag skulle iofs mkt hellre servera saft och bullar och vara världens trevligaste tant, men omges man av grinkärringar är det inte så troligt att man blir en snäll tant i slutändan ju.

Lösningen på problemet är såklart att muntra upp dom där stackars tanterna! Hur nu detta ska gå till är ännu en gåta och jag hoppas kunna knäcka den nöten innan jag själv har utvecklats till en grinkärring på riktigt! Ve och fasa!

Jag längtar tillbaka till Uppsala. Känns som att jag har haft min välbehövliga semester från pluggångesten, men att jag nu måste tillbaka - snart.
Då är det dags att sätta fart med träningen på allvar igen. Här hemma har det bara blivit promenader och några joggingrundor. Jag vet att jag kommer att ångra att jag har sagt det här redan efter första träningspasset då jag inte kommer att kunna gå normalt på flera dagar. Detta eftersom jag dum som jag är inte kan starta successivt med träningen utan måste gå ut stenhårt redan från början.
Längtar efter studentrummet och känslan att få ha ansvaret om sig själv igen, bara sig själv. Min kära cykel som stått på rummet hela sommaren och längtat efter att ta en sväng. Nu är det snart dags att stå ute igen i ur och skur.
Jag läntar till och med till BMC, av alla ställen på jorden. Microrummen, B41 och bikupan.  Måste ju se om stället har klarat sig utan mej på hela sommaren. Även till matlådorna som jag kommer att banna över många gånger i höst.

Jag ser inte ett nytt år som en nystart utan alltid hösten som det istället. Jag skulle behöva ge höstlöften istället för nyårslöften. Då är motivationen på topp efter sommaren och man lovar sig själv att i höst ska man minsann bli den mönsterstudent som man hittills inte lyckats med att vara. Plugga dom där 8 timmarna per dag trots att man slutar kl 12 och faktiskt hellre tar en shoppingrunda på stan. Göra sina matlådor i tid så att man slipper handla mat i bikupan eller ställa sig och koka makaroner kl 7 på morgonen. Inte gå ut mitt i veckan för att man har sovmorgon dagen efter för man vet ju att det är en dålig idé. Sova och träna ordentligt.

Fast innerst inne, hur kul skulle det vara egentligen?

Lite av charmen är väl ändå pluggångesten som ALLTID infinner sig en vecka innan tentan då man inser att man ligger hästlängder efter i plugget. Att man helgen innan alltid befinner sig på BMC, äter både lunch och middag där och kan se paniken i allas ögon (inklusive sig själv). Vara dödstrött i skolan någon dag efter en vardagskväll ute men inse att det verkligen var värt det och att man faktiskt kan sova i graven=)

Slutsatsen är väl i alla fall att jag har haft semester tillräckligt länge nu och behöver få komma tillbaka till vardagslunket.

Har visst skrivit en del inlägg under de senaste dagarna har jag sett och här kommer ett till!
Det regnar ute så nu kan jag inte måla längre, därför sitter jag nu här och surfar runt på en massa bloggar (vad annars). Men i jämförelse med de mest aktiva bloggarna har jag inte en suck! Dom uppdaterar kanske fem gånger om dagen, frågan är bara vad dom egentligen har för ett liv? Men dom underhåller då mej i alla fall, så jag är nöjd.

Ikväll blir jag ensam hemma då far min ska iväg på surffest, det finns många klubbar i den här byn förstår ni. Tennisklubb, yxkastarklubb, surfklubb.....
Både VM-guld och SM-guld har det blivit genom åren, inte dåligt det inte.

OM det här vädret ska fortsätta kommer jag att vara likblek igen lagom till september....

Då var sista dagen på tönnebro avklarad. Det var full fart från början till slut, men i det stora hela gick det bra. Dagen till ära betjänade jag ingen mindre än Lars Lagerbäck. Dessutom har jag glömt nämna Roger Pontare som var in för någon dag sedan=)
Så nu är jag ledig hela helgen och det ska bli skönt. Avböjde fortsatt jobb under helgen på tönnebro för jag kände att det var dags för lite ledighet. Så nu har jag bara lite jobb med Felix kvar innan jag har några dagars sommarlov!
Denna helg ska i alla fall spenderas målandes, får se om det blir ngn cityfest....

Igår var det dags att bara umgås lite över en bit mat.

Idag var det dags för kanotpaddling längs paddelleden här ute. Efter att Mårten och Geraldine blev tvungna att stanna hemma och måla följde jag med Felix och tre fransmän som aldrig hade paddlat kanot förut. Jag fick paddla med dottern i familjen eftersom dom påstod att hon kunde bäst engelska (och den var verkligen inte bra). Därefter var det alltså dags för färden att börja, med ordentlig sidvind gav vi oss iväg. Felix som satt i mitten blev dyngsur både på dit och hemresan. Tur att det finns ombyte. Efter att ha fastnat mellan två stubbar, strandat på en sten pga lågt vattenstånd, kraschat in i flera träd som hängde över ån och fått leda kanoten på sylvassa stenar nådde vi äntligen fram till fikaplatsen. Alla var nog lika lättade när vi återvände tillbaka igen, vinden på sjön var fortfarande lika stark men hjälpte väl oss lite mer på tillbakavägen än stjälpte tack och lov. Trötta men lyckliga fick vi äntligen syn på båthuset långt borta och efter ihärdigt paddlande var vi äntligen tillbaka på fasta land. Denna tur tog fyra timmar och då paddlade vi kanske halvvägs om ens det. Tur att jag glömde kameran hemma för den hade garanterat blivit dyngsur som allt annat i kanoten även om det hade varit ganska kul att ha kort på allt det vi lyckades med under turen.
Men dom var mkt trevliga och glada och jag hoppas att dom hade så kul som dom påstod att dom hade haft när vi kom tillbaka. Fast roligast hade nog ändå Felix.