Idag drog Daniel hem till Svealandet. Där får han i alla fall jobba. Jag skjutsade honom till flygplatsen, vi åt lunch och jag orkade inte ens gråta när han drog sin kos. Jag som är experternas expert på att gråta. Fanns liksom inget kvar. Känns som att vi har gjort detta alldeles för många gånger. Jädra flygplatser. Han har iaf lämnat ett stort svart hål efter sig. 

 

 

Det måste vara över 10 år sedan jag åkte skridskor. Men i lördags var det dags! Vi firade Xins födelsedag och han ville absolut åka skridskor före middagen. Så så blev det. Himla skoj var det ändå! Någon form av talang hade jag väl ändå kvar. Men man ska inte jämföra sig med australiensare, eftersom dom verkligen inte har upplevt detsamma som svenskar som åkt flera gånger per år som barn. Däremot hade dom verkligen intressanta skridskor, dom såg mer ut som slalompjäxor, men det funkade ju ändå. Även om fötter och fotleder protesterade efter en stund. Hjälm var inte heller något som riktigt användes, inte ens för dom små, galet.  Daniel kunde inte sluta förundras över att jag VERKLIGEN kunde åka skridskor, haha. Har man ingen riktig gympahall när man går på låg och mellanstadiet så blir det mycket skridskor och skidor istället helt enklet!