Jag har märkt att min blogg har utvecklats till någon slags klagomur. Det var ju inte riktigt meningen. Jag lyssnar konstant på Bon Iver för tillfället för att lyckas lugna ner mitt sinne. Jag pallar inte se människor som har noll att göra som bara glider runt. Jag pallar inte ta hand om mina nära och kära som behöver mig. Det är väl det sist nämnda som gör mig mest ont. Jag har så nog med mig själv att jag inte klarar att ta hand om andra. Inte ens fråga hur dom mår. För jag vet inte vad jag skulle bete mig till om dom skulle behöva mitt stöd. Vilket jag på senare tid märker att jag skulle ha gjort och nu är det nästan försent. Dessutom blir jag emellanåt så panikslagen att jag blir handlingsförlamad. Stirrar mest på datorskärmen och undrar vad jag ska göra härnäst. Vet inte var jag ska plocka upp tråden. Sen har jag alltid haft en enorm press på mig själv. När jag gick i fyran och skulle ha hela multiplikationstabellen på tid i skolan var jag helt förstörd eftersom jag inte kunde få det perfekt. Det kan ju för fasen inte vara nyttigt att ha den egenskapen. 

 

En lättare form av alzheimers drabbar mig alltid även när jag är under stress. Häromdagen glömde jag köra ett gäng av mina råttor. Glömde bort dom helt och hållet. 

Det värsta är ju att jag bara har mig själv att skylla. Hade inte behövt ta på mig såhär mycket jobb. Sen att det råkar klasha med presentationer och annat gör inte saken bättre. Jag har i alla fall gjort ett så kallat "efter semestern löfte" att jag inte ska göra om detta. Inte såhär mycket jobb. Det funkar inte. 

 

Ok, och nästa gång lovar jag på riktigt att det ska vara lite mer postivt här!:)