Är det inte roligt när man föreställer sig hur någon ska se ut innan man träffar dom? Jag gör det jämt, jämt, jämt. Spelar ingen roll vem eller vad det gäller och jag har nästan aldrig rätt heller. Som att jag t.ex. på senare tid lyssnar på morgonpasset i P3 från att alltid lyssnat på rix förut. Dom bytte ju folk på morgonpasset efter nyår och jag diggar dom stenhårt. Fast det är ju klart, Martina är ju fortfarande kvar!  Men idag fick jag för mig att jag skulle kolla hur dom verkligen såg ut och jag fick nästan en chock, haha. Varför gör jag alltid såhär? Det är därför jag nästan aldrig tycker att filmen är bättre än boken eftersom jag har bestämt hur allt ser ut i förväg och då menar jag ALLT, kan vara allt från kaffekoppar, trappan i huset, trädet på gården och såklart alla karaktärerna. Det är något jag kan störa mej på under en hel film, om t.ex. huset har fel färg och form eller något annat töntigt.
Men även om någon berättar om en person som jag senare träffar i verkligheten. Men jag får alltid en direkt bild av hur dom ser ut och sen om dom säger att den personen t.ex. blond i efterhand har jag jättesvårt att göra om min bild i skallen eftersom jag då kanske har bestämt att i fråga ska ha mörkt hår. Ja det är minst sagt mystiskt.